![[personal profile]](https://www.dreamwidth.org/img/silk/identity/user.png){kind=small}
Entry tags:
poesi, höst, kallt kaffe, plektrum, stjärna
Det står två kaffekoppar på köksbordet. Det finns bara luft i den ena men kallt kaffe i den andra, och utanför fönstret är det ännu kallare.
Martin tänker att det finns ingenting så äckligt som bortglömt kaffe när han lutar sig mot dörrkarmen och tittar på Andreas, som har en gitarr i famnen och en fläck på sina jeans. Han sitter bakåtlutad och spelar ackord utan att riktigt tänka; han känner efter.
Andreas tänker att det är inte poesi han skriver när han då och då sträcker sig över instrumentet och snabbt skriver ner ett par ord och stryker över ett tredje. Han vill inte gärna kalla det för poesi därför att han alltid har tyckt att det låter lite vackrare än det han tänker sig att han kan åstadkomma.
Martin tycker att Andreas skriver poesi, men han säger inget om det när han går in i rummet i sällskap av nya toner.
– -
Andreas tycker att Martin är poesi, på det där svårbegripliga men tilltalande sättet.
– -
”Har du snott mitt plektrum?”
Det är på det där lekfullt oskyldiga sättet Martin frågar, och Andreas ger honom ett snett leende till svar.
”Vissa av oss vet faktiskt hur man använder fingrarna”, tillägger han smått sardoniskt och gömmer sig bakom tidningen, som Martin rycker undan utan att bry sig det minsta om vad som händer i Jugoslavien eller på aktiemarknaden.
”Vissa gillar att göra livet surt för andra”, och det låter lite som om han förklarar två plus två, så Andreas rullar ihop tidningen och slår honom i ansiktet med den.
Det är ju visserligen sant, men han tänker sig att han skulle kunna vara lite mer kreativ än att sno ett plektrum.
– -
Någon i lägenheten mittemot har hängt upp en julstjärna i fönstret.
”Det är ju fan knappt november.”
Och det är sant. Det har inte ens varit snö.
”Det börjas tidigt, vet du. Snart kommer katalogerna. Och radiolåtarna.”
Det besvaras med något slags stönande. Halvt lekfullt, halvt allvarligt.
”Rädda mig. Jag orkar inte.”
Martin tänker att det finns ingenting så äckligt som bortglömt kaffe när han lutar sig mot dörrkarmen och tittar på Andreas, som har en gitarr i famnen och en fläck på sina jeans. Han sitter bakåtlutad och spelar ackord utan att riktigt tänka; han känner efter.
Andreas tänker att det är inte poesi han skriver när han då och då sträcker sig över instrumentet och snabbt skriver ner ett par ord och stryker över ett tredje. Han vill inte gärna kalla det för poesi därför att han alltid har tyckt att det låter lite vackrare än det han tänker sig att han kan åstadkomma.
Martin tycker att Andreas skriver poesi, men han säger inget om det när han går in i rummet i sällskap av nya toner.
– -
Andreas tycker att Martin är poesi, på det där svårbegripliga men tilltalande sättet.
– -
”Har du snott mitt plektrum?”
Det är på det där lekfullt oskyldiga sättet Martin frågar, och Andreas ger honom ett snett leende till svar.
”Vissa av oss vet faktiskt hur man använder fingrarna”, tillägger han smått sardoniskt och gömmer sig bakom tidningen, som Martin rycker undan utan att bry sig det minsta om vad som händer i Jugoslavien eller på aktiemarknaden.
”Vissa gillar att göra livet surt för andra”, och det låter lite som om han förklarar två plus två, så Andreas rullar ihop tidningen och slår honom i ansiktet med den.
Det är ju visserligen sant, men han tänker sig att han skulle kunna vara lite mer kreativ än att sno ett plektrum.
– -
Någon i lägenheten mittemot har hängt upp en julstjärna i fönstret.
”Det är ju fan knappt november.”
Och det är sant. Det har inte ens varit snö.
”Det börjas tidigt, vet du. Snart kommer katalogerna. Och radiolåtarna.”
Det besvaras med något slags stönande. Halvt lekfullt, halvt allvarligt.
”Rädda mig. Jag orkar inte.”